Varför spara så mycket på oss som är unga?

Det kan i vilket fall som helst inte vara möjligt att vi som är i åldern 12-18 och inte vill engagera oss i någon förening ska vara tvingade att vara hemma. Det måste finnas tillgång till lokaler som man kan träffas i och där det dessutom går att ordna t ex disco eller liknande. Som det är idag så åker ungdomar in till centrum och står och hänger i Nordstan eller på Avenyn om vädret tillåter.

För väl inne i centrum så finns det inte speciellt mycket annat att göra om man är under 18 år. Debatten och kampen för ett ungdomens hus i centrum måste fortsätta, för även om en del äldre tycker att "det finns ju fritidsgårdar i stadsdelarna" så är det faktiskt så att långt ifrån alla vill vara där. Finns det tillräckligt att göra där eller är det bara en plats dit ungdomar går för att prata? Finns det möjlighet att få hjälp för utsatta ungdomar (som inte kan prata med sina föräldrar)? Jag tror inte att det räcker till, det behöver satsas mer på olika aktiviteter som kan locka, som dessutom känns meningsfulla och intressanta. Det går inte att förutsätta att alla har samma intressen eller har möjlighet att vara med kompisar hemma.

Man kan inte heller glömma de som är svaga och osäkra. Det har ju blivit allt vanligare att ungdomar är blyga, tysta, tillbakadragna eller har dåligt självförtroende. Det är tyvärr vanligt att man inte vill prata med sina föräldrar om sånt här. Vi vågar inte heller gå till psykolog/kurator för att slippa tala om det eller helt enkelt bli retade för att man går dit. Här har andra vuxna en stor roll att spela, för att kunna prata/lyssna och hjälpa till att slussa rätt. Barn/ungdomar som har blivit mobbade under en längre tid utan att få hjälp måste kunna få det. Långt ifrån alla talar om hur man mår utan håller det inom sig. Detta kan gå så långt att man inte orkar med längre. Jag vet att det inte är lätt att våga ta mod till sig och prata om hur man känner sig. För det är inte lätt att prata om känslor som man faktiskt mer eller mindre har låst in i sig själv. När man mår såhär mår man inte bra, vilket kan leda till depressioner och ångest, vilket är svårt eller omöjligt att ta sig ur... Mår man såhär behöver man ha hjälp utifrån av t ex psykolog eller läkare.

Jag vet att det är omöjligt att komma ur det här ensam. Har själv varit både tyst, blyg och tillbakadragen och blev även mobbad i grundskolan. Jag fick hjälp med att komma i kontakt med en psykolog i gymnasiet,men det är egentligen rätt sent när det har pågått under lång tid i grundskolan, och har gått där ett bra tag, vilket faktiskt har hjälpt mig en hel del. Vill eller kan man inte prata om det, så kan man alltid försöka att måla ut sina känslor (det är ett jättebra sätt, som oftast fungerar). Det viktigaste är att man får ut det man har inom sig, även om det inte är lätt.

Här har skolan en stor roll att fylla, för alla måste ju gå i skolan och man vistas där rätt så stor del av sin dag. Det borde vara en självklarhet att lärare eller andra vuxna som ser att någon är utanför, försöker hjälpa till att ta reda på varför.

För om alla hjälps åt, så borde mobbning och utanförskap försvinna. Visst kommer man aldrig att helt bli av med att någon blir retad men det kan minska drastiskt, bara alla hjälps åt! Man måste också se till den eller de som mobbar, varför gör de det? För den som gör det är ofta själv osäker.... men vågar inte erkänna det, utan spelar tuff istället.

Det kan inte fortsätta med indragningar av skolan och fritidspersonal. Det är dagens unga som kommer att ta över i framtiden. Då måste alla hjälpas åt att komma tillrätta med problemen och inte spara på "fel" saker. Det kanske är bättre att satsa lite mer på ungdomars fritid, äldre och på vården, för någon gång kommer vi alla att behöva det...

Om inte alla som är med och beslutar idag tänker på att det är vi som är unga idag kommer att ta över, vad tror de då att ungdomar kommer att göra då?

Vi måste alla hjälpas åt för att få det så bra som möjligt!

"blyg och mobbad tonåring"