Ett kämpigt minne

Skulle kunna tro att jag är dömd
till att bli bortglömd
Varför försöka i tid hinna
för att ändå tom plats finna

Känt mig rätt åsidosatt för min bror
gör inte att jag på mig själv mer tror
Har alltid hållt vad jag känt inom mig
aldrig vågat, kunna berätta för dig

Ensam hemma, i mitt rum
undrande om det vad jag som var dum
Ingen som mig fann
ofta tårar längs kinden rann

Mer än trött på alla som åt mig snäste
blev ofta att jag läste
Om jag använde min fantasi
blev ofta svaret, usch och tvi

När jag började med politik
var det som att hoppa i grund vik
Kunde lika gärna stoppa huvudet i en bytta
åsikter åt fel håll, då kunde jag flytta

Inte fullt stöd hemifrån
kändes som ett hån
Varför kunde inte det jag gjorde duga
istället fick jag ofta ljuga

Var som om ingen mig såg
kunde lika gärna vart ett ax av råg
Gjorde ofta ont att bara finnas
det här var jobbigt att minnas

Linda 19/5-05